jag trodde att jag var annorlunda
Hej på er! nu har jag inte skrivit på länge igen, har jobbat mycket och har inte haft något att skriva om.
men nu kommer ett funderingsinlägg sååå....
I lördags hade Sofia och Malin inflyttningsfest, det var skitkul hos dom (det är väl alltid roligast på förfesterna..?)
jag var inne på min.. tredje drink (inräknat då är en hel jävla liter med drink ur min mixer), Sofia hade precis blandat den till mig när det blir kaoZ, och ALLA ska dra med taxi till Märsta. Fem minuter innan sa de att det var 40 minuter kvar. Ahwell, jag blir alltid tipptopp när jag måste skärpa mig och ta med mig allt, så jag var först ut, åkte med andra taxin tror jag. Kommer fram till märsta, tar ut pengar bla bla bla... Ska gå in på KC, rycker i dörren *knack knack på axeln* och där var hon. Hon. HON. Tjejen jag hatat så länge.. rätt vad det var så fick jag höra det ena och det andra. och i mitt fyllerus så lyckades jag hålla mig från tårar genom att säga att vi tar det sen, men ändå så malde jag på.
Jag kom i alla fall ut på dansgolvet och tog en tequila och försökte ignorera mötet resten av kvällen.
Anledningen till att jag inte kan skriva mer än såhär om händelserna är att jag har en känsla av att personer i fråga om detta kan snoka runt lite, eftersom jag ignorerar överallt annars.
Men idag har jag varit ledig, och inte haft något att göra utom att städa, och när jag städar lyssnar jag på musik, och när jag lyssnar på musik så tänker jag. ....Så jag måste väl typ skriva av mig.
Slutsatsen av detta möte och alla dagens tankar är att jag verkligen trodde att jag var annorlunda. Jag trodde inte att du kunde göra så mot mig. När du visste hur osäker jag var just i den här frågan.
Men ändå så förvånar det mig inte, du har alltid varit så att du måste fly lite från verkligheten, och jag var ju din verklighet just då. Du var alltså tvungen att fly från mig. Inte så jävla konstigt att du blev sur på mig!!
..och egentligen kan jag verkligen inte klaga. Men ändå så gör det så ont. Så jävla ont.
..Jag trodde verkligen att jag var annorlunda.
Men nu. Nu ser jag bara avsky i dig. Och det gör ont för du har varit min bästa vän länge.. och det gör ont för att jag har älskat dig så länge. Och det gör ont för att jag nu måste inse att det aldrig var som jag trodde.
Aldrig någonsin.
och om du läser så vet jag att du kommer förstå vem det handlar om. Fast jag bryr mig inte, du behöver aldrig höra av dig igen.
men nu kommer ett funderingsinlägg sååå....
I lördags hade Sofia och Malin inflyttningsfest, det var skitkul hos dom (det är väl alltid roligast på förfesterna..?)
jag var inne på min.. tredje drink (inräknat då är en hel jävla liter med drink ur min mixer), Sofia hade precis blandat den till mig när det blir kaoZ, och ALLA ska dra med taxi till Märsta. Fem minuter innan sa de att det var 40 minuter kvar. Ahwell, jag blir alltid tipptopp när jag måste skärpa mig och ta med mig allt, så jag var först ut, åkte med andra taxin tror jag. Kommer fram till märsta, tar ut pengar bla bla bla... Ska gå in på KC, rycker i dörren *knack knack på axeln* och där var hon. Hon. HON. Tjejen jag hatat så länge.. rätt vad det var så fick jag höra det ena och det andra. och i mitt fyllerus så lyckades jag hålla mig från tårar genom att säga att vi tar det sen, men ändå så malde jag på.
Jag kom i alla fall ut på dansgolvet och tog en tequila och försökte ignorera mötet resten av kvällen.
Anledningen till att jag inte kan skriva mer än såhär om händelserna är att jag har en känsla av att personer i fråga om detta kan snoka runt lite, eftersom jag ignorerar överallt annars.
Men idag har jag varit ledig, och inte haft något att göra utom att städa, och när jag städar lyssnar jag på musik, och när jag lyssnar på musik så tänker jag. ....Så jag måste väl typ skriva av mig.
Slutsatsen av detta möte och alla dagens tankar är att jag verkligen trodde att jag var annorlunda. Jag trodde inte att du kunde göra så mot mig. När du visste hur osäker jag var just i den här frågan.
Men ändå så förvånar det mig inte, du har alltid varit så att du måste fly lite från verkligheten, och jag var ju din verklighet just då. Du var alltså tvungen att fly från mig. Inte så jävla konstigt att du blev sur på mig!!
..och egentligen kan jag verkligen inte klaga. Men ändå så gör det så ont. Så jävla ont.
..Jag trodde verkligen att jag var annorlunda.
Men nu. Nu ser jag bara avsky i dig. Och det gör ont för du har varit min bästa vän länge.. och det gör ont för att jag har älskat dig så länge. Och det gör ont för att jag nu måste inse att det aldrig var som jag trodde.
Aldrig någonsin.
och om du läser så vet jag att du kommer förstå vem det handlar om. Fast jag bryr mig inte, du behöver aldrig höra av dig igen.
Kommentarer
Trackback
