jag är inte sån
hej hej hallååååååååååååå
den här veckan.. har inte varit rolig. Jag har pluggat, insett att jag inte förstår nått, bytt pluggsätt, insett att jag inte förstår nått, bytt igen och... hoppsan, jag förstod visst?
När jag sen gjorde en av exempel tentorna så gick det sjukt bra att göra grammatiken.. eller, nu ska vi inte överdriva, det gick BRA. Jag fick 60% rätt, det är godkänt. däremot så insåg jg att jag inte kan mycket alls på phonetics och lexical semantics. INTE BRA. Nu har jag alltså ungefär sådär 6 timmar idag och 5 timmar imorgon på mig att lära mig alla dessa complex transitive, hyponomy, metonymy, to infinitive osv osv osv osv.. det tar aldrig slut. Jag har gett upp med phrases och clauses för jag har fått för mig att jag klarar av dom bara jag använder hjärnan.
Jaha, och för er som INTE är intresserade av skolan = alla som läser ungefär så mår jag inte jättebra. Eller, jag kan må bättre. Jag HAR mått bättre. Om det är för att jag hatar att ha ovänner eller om det är för att jag är stressad till döds över skolan eller för att jag panikar över situationen i mitt liv, det vet jag inte.
Jag insåg idag, när Madde ska åka till Anna i USA att jag panikade ännu mer över att jag sitter fast här, jag kommer ingen stans och jag ville nästan säga upp lägenheten på stört. För att vara på den säkra sidan. Egentligen vill jag flytta hem, men ändå inte. Jag är ingen quitter. Jag tycker inte att det är fel av andra men jag hatar att göra det själv. Man ska försöka, även om det kräver blod svett och tårar så ska man försöka. Tills man inte orkar mer. Just nu är jag på bristnings gränsen och jag vet egentligen inte alls vad jag ska ta mig till. Jag vill skriva av mig lägenheten, säga upp alla måsten och resa. Åka med Sofie till Norge och jobba, åka till Australien i ett halvår. Och Bali. Och Nya Zeeland. Och Thailand. Men hur gör man? Kan jag göra det? Tänk om jag ångrar mig och vill flytta tillbaka till Västerås? Staden som gav mig både lycka och så himla mycket ont.
Jag vet inte. Och jag orkar inte tänka på det. Fast det gör jag ändå, det tar över mina plugg-celler och erövrar snart min kropp......... jaha, nehe.. massa babbel.. vadå erövrar min kropp förresten? Det kom inte ut som jag ville.
Men det skiter jag i nu. Jag ska leva livet (om ungefär 2 veckor börjar det) och jag ska se vart jag hamnar. Allting ordnar sig tillslut. Det gör det alltid.
den här veckan.. har inte varit rolig. Jag har pluggat, insett att jag inte förstår nått, bytt pluggsätt, insett att jag inte förstår nått, bytt igen och... hoppsan, jag förstod visst?
När jag sen gjorde en av exempel tentorna så gick det sjukt bra att göra grammatiken.. eller, nu ska vi inte överdriva, det gick BRA. Jag fick 60% rätt, det är godkänt. däremot så insåg jg att jag inte kan mycket alls på phonetics och lexical semantics. INTE BRA. Nu har jag alltså ungefär sådär 6 timmar idag och 5 timmar imorgon på mig att lära mig alla dessa complex transitive, hyponomy, metonymy, to infinitive osv osv osv osv.. det tar aldrig slut. Jag har gett upp med phrases och clauses för jag har fått för mig att jag klarar av dom bara jag använder hjärnan.
Jaha, och för er som INTE är intresserade av skolan = alla som läser ungefär så mår jag inte jättebra. Eller, jag kan må bättre. Jag HAR mått bättre. Om det är för att jag hatar att ha ovänner eller om det är för att jag är stressad till döds över skolan eller för att jag panikar över situationen i mitt liv, det vet jag inte.
Jag insåg idag, när Madde ska åka till Anna i USA att jag panikade ännu mer över att jag sitter fast här, jag kommer ingen stans och jag ville nästan säga upp lägenheten på stört. För att vara på den säkra sidan. Egentligen vill jag flytta hem, men ändå inte. Jag är ingen quitter. Jag tycker inte att det är fel av andra men jag hatar att göra det själv. Man ska försöka, även om det kräver blod svett och tårar så ska man försöka. Tills man inte orkar mer. Just nu är jag på bristnings gränsen och jag vet egentligen inte alls vad jag ska ta mig till. Jag vill skriva av mig lägenheten, säga upp alla måsten och resa. Åka med Sofie till Norge och jobba, åka till Australien i ett halvår. Och Bali. Och Nya Zeeland. Och Thailand. Men hur gör man? Kan jag göra det? Tänk om jag ångrar mig och vill flytta tillbaka till Västerås? Staden som gav mig både lycka och så himla mycket ont.
Jag vet inte. Och jag orkar inte tänka på det. Fast det gör jag ändå, det tar över mina plugg-celler och erövrar snart min kropp......... jaha, nehe.. massa babbel.. vadå erövrar min kropp förresten? Det kom inte ut som jag ville.
Men det skiter jag i nu. Jag ska leva livet (om ungefär 2 veckor börjar det) och jag ska se vart jag hamnar. Allting ordnar sig tillslut. Det gör det alltid.
jag vill ha tillbaka det här. Jag mådde bra då.
Kommentarer
Postat av: Josefin | Shadyblonde
Sv: hahah ja visst är hon :P
Postat av: AnnG
Jag var i Australien i ungefär ett halvår för inte så länge sen, och jag är övertygad om att du klarar det bara du vill. Allt kommer automatiskt. Men, du kan ju alltid resa när du pluggat klart en del av det du ska göra också! Träffade ofantligt många där borta som reste jorden runt, men skulle skriva tenta när de kom hem. Du kan ju alltid ta ett år mellan pluggåren och åka? En kompis till mig jobbade ihop pengar i norge i två månader, och sen reste hon jorden runt för bara 40 tusen. Det finns en massa billiga flyg! Typ AirAsia. Haha oj vad jag babblar. Aja, det finns alltid tid till att resa senare iallafall! :)
Trackback
