följ min väg till framtiden

hallå!
jag måste bara säga att jag verkligen älskar min familj
man förstår det mer när man flyttar ifrån dem.
Det här senaste året, ett o ett halvt år kankse till och med, så har vi gått igenom så pass mycket tillsammans och vi har nog kommit varandra ännu närmre.
jag vet att jag har kommit närmre både erik, mamma och pappa. Stefan var jag redan nära.
Det är ett mer vuxet förhållande och inte bara familjetjaffs utan vi visar verkligen att vi bryr oss om varandra.
Jag pratade precis med pappa, i 17 minuter.
Förra veckan pratade jag med både mamma och pappa ungefär lika länge, (var för sig alltså) det är inte något som brukar hända, måste jag säga.
Idag pratade vi om lite allt möjligt, de har köpt nya stolar till bar-bordet i köket som... inte var så billiga (let's leave it at that.) sen pratade vi lite om vad som händer här, för mig och dessutom berättade pappa att han höll på o slå ihjäl sig igår.
Det är det här som får mig att skriva det här inlägget, även fast han knappt gjorde illa sig så kunde han, med en liten extra vindpust eller bara en liten släng av otur verkligen ha råkat illa ut, ja till och med dött.
Jag är rädd om min familj
och jag är, i ett fall som denna, rädd för att jag inte är med dom, om något skulle hända.

well. nog om detta,
tänkte bara skriva av mig lite.
nu ska jag kolla på criminal minds.
puss