motsägelsefullt
hej
medans jag går o säger till andra att se saker från den ljusa sidan så ser jag just nu bara mörker. Allt är mörkt, det är som om jag gick in i en tunnel i julas och jag kan verkligen inte hitta ljuset till vägen ut, hur långt jag än går.
Jag orkar inte bry mig så jag fokuserar på annat
men när jag får det sådär upptryckt i ansiktet så går det liksom inte att undvika det.
Jag vill inte att någon som är snäll (jag har bara snälla vänner) ska säga åt mig att allting kommer ordna sig, det säger jag så många gånger till mig själv när jag VET att jag bara ljuger, för att få mig själv att må bättre.
Egentligen kommer ju allting ordna sig, tillslut men nu vet man ju inte om det är om 50 år eller till och med redan i juli.
jag vet inte jag vet inte jag vet inte och det skrämmer mig.
Jag är en planerare, jag älskar att ha koll på saker, när dom ska göras, exakt hur dom ska göras. Jag vill veta hur mitt liv kommer se ut om ett halvår, det har jag ju liksom alltid vetat, fram till i vintras. Nu har jag ingen aning vart jag ska gå, höger, vänster eller kanske rakt fram? Vart ska jag lägga min energi och vad ska jag strunta i?
Jag VET att man inte alltid kan få som man vill, det är jag mycket väl medveten om och jag har upplevt det flera gånger men jag vill ändå ha LITE koll.
Innan har man liksom alltid haft koll minst ett halvår framåt men nu har jag koll fram till juli, sen vet jag inte alls vad som händer. Inte alls.
Jag har nog upprepat allting jag skrivit minst 3 gånger nu känns det som men jag sitter också och rullar dessa tankar hela tiden, fram och tillbaka; what if? but..? well...
jag. orkar. inte.
"man får försöka se det ljusa.."
medans jag går o säger till andra att se saker från den ljusa sidan så ser jag just nu bara mörker. Allt är mörkt, det är som om jag gick in i en tunnel i julas och jag kan verkligen inte hitta ljuset till vägen ut, hur långt jag än går.
Jag orkar inte bry mig så jag fokuserar på annat
men när jag får det sådär upptryckt i ansiktet så går det liksom inte att undvika det.
Jag vill inte att någon som är snäll (jag har bara snälla vänner) ska säga åt mig att allting kommer ordna sig, det säger jag så många gånger till mig själv när jag VET att jag bara ljuger, för att få mig själv att må bättre.
Egentligen kommer ju allting ordna sig, tillslut men nu vet man ju inte om det är om 50 år eller till och med redan i juli.
jag vet inte jag vet inte jag vet inte och det skrämmer mig.
Jag är en planerare, jag älskar att ha koll på saker, när dom ska göras, exakt hur dom ska göras. Jag vill veta hur mitt liv kommer se ut om ett halvår, det har jag ju liksom alltid vetat, fram till i vintras. Nu har jag ingen aning vart jag ska gå, höger, vänster eller kanske rakt fram? Vart ska jag lägga min energi och vad ska jag strunta i?
Jag VET att man inte alltid kan få som man vill, det är jag mycket väl medveten om och jag har upplevt det flera gånger men jag vill ändå ha LITE koll.
Innan har man liksom alltid haft koll minst ett halvår framåt men nu har jag koll fram till juli, sen vet jag inte alls vad som händer. Inte alls.
Jag har nog upprepat allting jag skrivit minst 3 gånger nu känns det som men jag sitter också och rullar dessa tankar hela tiden, fram och tillbaka; what if? but..? well...
jag. orkar. inte.
"man får försöka se det ljusa.."
Kommentarer
Trackback
